Hinderbegränsande ytor

I en flygplats närområde regleras högsta tillåtna höjd för byggnadsverk av hinderbegränsande ytor. Dessa ytors olika form, höjd och utbredning finns beskrivna i Transportstyrelsens författningar TSFS 2010:134 och TSFS 2010:123*
Flygtrafiken rör sig med fastställda marginaler ovanför dessa ytor och garanteras på så sätt hinderfrihet. Inom respektive yta finns en högsta tillåtna höjd för byggnadsverk angiven. Tillkommande bebyggelse bör inte överskrida dessa höjder då det kan begränsa eller omöjliggöra flygtrafik. Såväl fasta (byggnader, master, vindkraftverk) som tillfälliga (byggnadskranar) berörs.
Ovan beskrivna hinderbegränsande ytor finns redovisade för flertalet svenska flygplatser i form av kartor och profiler på Trafikverkets webbplats. Materialet kan användas som stöd i plan- och byggprocessen.

Procedurområde

När ett flygplan ska starta eller landa måste det följa på förhand fastställda procedurer, vilka garanterar hinderfrihet. Procedurerna är unika för varje flygplats och utformas bland annat med hänsyn till terräng- och byggnadshöjder. Procedurområden är en övergångszon mellan flygplatsen och det ovanförliggande luftledssystemet och här passerar flygplanen både inför landning och efter start. Områdena är större än de hinderbegränsande ytorna. Det innebär att även ett byggnadsverk långt från flygplatsen kan påverka procedurområdena.

MSA-påverkande yta

MSA (Minimum Sector Altitude) är den höjd på vilken flygplanen påbörjar den sista delen av inflygningen. Flygtrafiken rör sig med fastställda marginaler över den MSA-påverkande ytan, vars höjd är samma som högsta hinder inom ytan. Nya hinder kan ha en negativ inverkan på flygtrafiken. Den MSA-påverkande ytan, består av en cirkel med radien 55km, som utgår från flygplatsens landningshjälpmedel.

* TSFS 2010:134 och TSFS 2010:123 finns tillgängliga  på adressen: www.transportstyrelsen.se under rubriken Regler för luftfart, Författningar för luftfart, TSFS 2010:134 och TSFS 2010:123.