dcsimg

Kulturmiljölagen

Kulturmiljölagen (1988:950) innehåller bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och ortnamn. Enligt 1 kap. 1 § är det en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Vid planering och/eller prövning av vindkraftsanläggningar är det viktigt att i ett tidigt skede ta kontakt med länsstyrelsen angående fornlämningar och byggnadsminnen.

Fornlämningar är skyddade enligt kulturmiljölagen. I kulturmiljölagens andra kapitel anges att fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. De ska också antas ha tillkommit före år 1850. Lämningar definieras enligt följande:

  1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser,
  2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken, bilder, andra ristningar eller målningar,
  3. kors och minnesvårdar,
  4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål,
  5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,
  6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra byggnader och byggnadsverk
  7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, och
  8. fartygslämningar

Fasta fornlämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult. Enligt 1a § andra kapitlet i kulturmiljölagen kan länsstyrelsen genom ett särskilt beslut fornlämningsförklara lämningar som är yngre än år 1850.

Till en fornlämning hör ett så stort område på marken eller på sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. Bedömning av fornlämningsområdets storlek görs av länsstyrelsen.

Det är förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt skada en fornlämning. När man ska uppföra en anläggning bör man ta reda på om arbetsföretaget berör någon fornlämning och samråda med länsstyrelsen. Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som leder arbetet ska omedelbart anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

Det kan ibland krävas en arkeologisk utredning för att ta reda på om en fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag. Kostnaden för en sådan utredning betalas av den som ska exploatera området. Beslut om arkeologisk utredning fattas av länsstyrelsen som i beslutet ska ange vem som ska utföra utredningen.

Om byggnationen medför ett ingrepp i en fornlämning krävs tillstånd enligt 2 kap. 12 § kulturmiljölagen. Länsstyrelsen får lämna tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i proportion till dess betydelse. Först kan länsstyrelsen behöva ytterligare underlag som rör fornlämningen i form av en arkeologisk förundersökning. Ett tillstånd till ingrepp i fornlämningen kan ha villkoret att en dokumentation av fornlämningen ska göras i form av en arkeologisk undersökning innan tillstånd ges. Den som exploaterar marken har kostnadsansansvaret för de arkeologiska utredningar och undersökningar som behöver utföras.I 2 kap. 14 § kulturmiljölagen anges att exploatören inte behöver stå för kostnaderna om en tidigare okänd fornlämning påträffas i byggskedet eller om kostnaden väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd.

Riksantikvarieämbetet
Publicerad: 2015-11-05
Ändrad: 2015-11-05