dcsimg

Miljöbalken

Miljöbalken (1998:808) är huvudlagstiftning på miljörättens område. Det övergripande målet i miljöbalken är att främja en hållbar utveckling (1 kap. 1 §). En grundtanke i miljöbalken är att kommande generationer ska tillförsäkras en hälsosam och god miljö.

Olika slags miljöintressen ska tillgodoses vid tillämpningen av balken. Hit hör skyddet för människors hälsa mot olika slags störningar och skyddet för naturen och kulturmiljön men också hushållningen med energi, till exempel att utvinna energi från vind och andra förnybara resurser.

Enligt andra kapitlet i miljöbalken ska alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Den som bedriver yrkesmässig verksamhet ska använda bästa möjliga teknik.

Hushållningsreglerna

Hushållningsreglerna i 3 och 4 kap. miljöbalken ger en gemensam grund för både fysisk planering och olika prövningsbeslut. Hushållningsreglerna utgör samhällets grundläggande synsätt på vad som är god hushållning med den fysiska miljön och ska tillämpas både vid prövning både enligt miljöbalken och enligt plan- och bygglagen. Bestämmelserna ska tolkas i ljuset av målregeln i 1 kap. 1 § miljöbalken. Bestämmelserna ger gemensamma utgångspunkter för hur intressekonflikter ska hanteras vid ändrad användning av mark- och vattenområden. Det är också med stöd av dessa bestämmelser vissa områden pekas ut som riksintresse för ett särskilt angivet ändamål, till exempel vindkraft. I många fall kan den avgörande miljörättsliga frågan vid vindkraftsetableringar på ett eller annat sätt härledas till hushållningsreglerna och det system som reglerna verkar i.

Skyddade områden

I miljöbalken finns också bestämmelser som ger skydd för värdefulla natur- och kulturmiljöer Enligt 7 kap. miljöbalken kan områden avsättas för bevarande av naturmiljöer, biologisk mångfald och/eller kulturmiljöer. Inom dessa skyddade områden kan man utfärda bestämmelser som förbjuder verksamheter som kan skada natur- eller kulturmiljövärdena. 4 kap. 3 § och 17 kap. 4 a § miljöbalken begränsar vindkraftsutbyggnaden inom vissa geografiskt angivna områden (se vidare under avsnittet om hushållningsbestämmelserna och riksintressen).

Tillstånd och anmälan

Vindkraftverk prövas enligt 9 kap. miljöbalken. Detta sker antingen genom en anmälan eller en ansökan om tillstånd för uppförande av vindkraftverk. Ibland krävs det även andra tillstånd för vindkraftverk, bland annat enligt 11 kap. miljöbalken för lednings- och vägdragning över vatten eller om anläggningen ska placeras i vatten. En ansökan om tillstånd måste innehålla en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) enligt 6 kap. 3–10 §§ miljöbalken.

Miljöbedömning

I kapitel 6 miljöbalken finns regler om miljöbedömning. Till kapitel 6 hör även miljöbedömningsförordningen (2017:966). En specifik miljöbedömning ska genomföras för verksamheter eller åtgärder som ska tillståndsprövas enligt 9 eller 11 kap. miljöbalken.

En specifik miljöbedömning innebär, enligt 6 kap. 28 § miljöbalken, att verksamhetsutövaren, det vill säga den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråder om hur en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) ska avgränsas, tar fram en miljökonsekvensbeskrivning, och ger in miljökonsekvensbeskrivningen till den som prövar tillståndsfrågan. I 6 kap 35-37 §§ miljöbalken samt i miljöbedömningsförordningen 16-19 §§ beskrivs vad en miljökonsekvensbeskrivning ska omfatta.

En viktig del i en MKB för vindkraft är valet av plats. För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk mark- och vattenområden ska den plats väljas som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Denna så kallade lokaliseringsregel i 2 kap. 6 § miljöbalken gäller givetvis vid ny verksamhet men även vid utvidgningar och omprövningar av befintliga verksamheter.

 

 

Publicerad: 2015-11-05
Ändrad: 2018-06-26