dcsimg
0

Miljöbalken

Miljöbalken (1998:808) är sedan 1999 huvudlagstiftning på miljörättens område. Det övergripande målet i miljöbalken är att främja en hållbar utveckling (1 kap. 1 §).

Olika slags miljöintressen ska tillgodoses vid tillämpningen av balken. Hit hör skyddet för människors hälsa mot olika slags störningar och skyddet för naturen och kulturmiljön men också hushållningen med energi, till exempel att utvinna energi från vind och andra förnybara resurser. Miljöbalken innehåller olika miljökrav, varav vissa har särskild betydelse för lokaliseringen av vindkraftverk och andra anläggningar. Dit hör lokaliseringsregeln och de så kallade hushållningsbestämmelserna.

Hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken ger en gemensam grund för både fysisk planering och olika prövningsbeslut. Hushållningsbestämmelserna utgör samhällets grundläggande synsätt på vad som är god hushållning med den fysiska miljön och ska tillämpas både vid prövning både enligt miljöbalken och enligt plan- och bygglagen. Bestämmelserna ska tolkas i ljuset av målregeln i 1 kap. 1 § miljöbalken. Bestämmelserna ger gemensamma utgångspunkter för hur intressekonflikter ska hanteras vid ändrad användning av mark- och vattenområden. Det är också med stöd av dessa bestämmelser vissa områden pekas ut som riksintresse för ett särskilt angivet ändamål, till exempel vindkraft. I många fall kan den avgörande miljörättsliga frågan vid vindkraftsetableringar på ett eller annat sätt härledas till hushållningsbestämmelserna och det system som reglerna verkar i.

Platsen för en verksamhet ska vara lämplig med hänsyn till miljöbalkens mål och dess hushållningsbestämmelser. Platsen ska också väljas så, att verksamheten kan bedrivas med minsta intrång och olägenhet för människor hälsa. Denna så kallade lokaliseringsregel i 2 kap. 6 § miljöbalken gäller givetvis vid ny verksamhet men även vid utvidgningar och omprövningar av befintliga verksamheter. Enligt denna paragraf får tillstånd inte lämnas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelsen omfattar inte bara lokalisering av en verksamhet som sådan utan även delar av en verksamhet eller en utsläppspunkt. Den ska tillämpas såväl på lokaliseringen i stort, det vill säga var i landet, länet eller kommunen något ska placeras, som i ”det lilla”, det vill säga var på fastigheten något ska placeras.

Vindkraftverk prövas enligt 9 kap. miljöbalken bland annat på grund av störningar för omgivningen i form av ljud, skuggbildning med mera. Detta sker antingen genom en anmälan eller en ansökan om tillstånd för uppförande av vindkraftverk. Ibland krävs det även andra tillstånd för vindkraftverk, bland annat enligt 11 kap. miljöbalken för lednings- och vägdragning över vatten eller om anläggningen ska placeras i vatten. En ansökan om tillstånd måste innehålla en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) enligt 6 kap. 3–10 §§ miljöbalken. En MKB syftar till att identifiera och beskriva vilka direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet kan medföra. MKB-processen ger också möjlighet till inflytande för myndigheter, enskilda och organisationer.

I miljöbalken finns också bestämmelser som ger skydd för värdefulla natur- och kulturmiljöer. 4 kap. 3 § och 17 kap. 4 a § miljöbalken begränsar vindkraftsutbyggnaden inom vissa geografiskt angivna områden (se vidare under avsnittet Riksintressen). Enligt 7 kap. miljöbalken kan områden avsättas för bevarande av naturmiljöer, biologisk mångfald och/eller kulturmiljöer. Inom dessa skyddade områden kan man utfärda bestämmelser som förbjuder verksamheter som kan skada natur- eller kulturmiljövärdena.

Publicerad: 2009-08-26  |  Ändrad: 2012-08-28
Informationsansvar:  
Naturvårdsverket